transatlanterna

Idag har vi återigen bjudits på strålande sol. Tyvärr så har det inte snöat nåt i natt heller så det blev att hajka en bit utanför systemet för att hitta nåt att fota istället. Efter en liten stund så hittade jag en klippa med ett schysst fält nedanför, inga träd att väja för när man landat helt enkelt. Efter en jobbig hajk som tvingade oss till att gå dubbelt så långt som sträckan vi gick, ologiskt? Så här var det: Varje steg man tog halverades i längd så fort man la lite tyngd på foten eftersom det var 100% sockersnö. Detta innebär irritation, svett och i mitt blödiga hjärtas fall, tårar. Men fram kom vi till slut och väl där visade sig klippan vara ungefär dubbelt så stor som jag trodde. Vilket innebar att jag tog kameran från Johan och lät de erfarna skidåkarna stå för hoppandet. Efter tre väl utförda och odramatiska dropp så valde att sätta en ny standard för resan. Detta genomförs enklast på följande sätt:
1: Ta en klippa som du inte dör av.
2: Hoppa i samlad och snygg stil.
3: Landa och och låtsas ha kontroll.
4: Lägg över tyngden för fort på skidspetsarna och se till att de gräver ner sig rejält.
5: Ge ifrån dig ett skrik i en hög och omanlig ton.
6: Rulla utan kontroll nedför berget.
Svårare än så är det inte. Bilder på spektaklet finns längre ned.

Vi var på hockey nyss och såg Fernies stoltheter Ghostriders förnedra nåt stackars lag med 6-1 och spel mot ett mål i stort sett. Sjukt kul att se en massa pubertala kids höga på Mountain Dew slåss och jaga efter puckar. Finns även en underlig tradition där alla invånare i byn, oberoende av ålder, köper öl och skriker och slår på plexit och löper allmänt amok över hockeyn.

/A-team